Helen Sambrant – ”Hemgården ur mina ögon”.

Kaffedoften känns redan i trappan innan den tunga grå dubbeldörren slår igen bakom Helen Sambrantmig. Jag går upp för trappan och doften av nybakade kanelbullar möter mig från köket. På väggen vid det runda bordet tickar väggklockan sitt mjuka, tick tack tick tack tick…

Där sitter Lilly, Anna, Åke och Barbro, de dricker kaffe och pratar om nya stadsbidrag för verksamheten, hur det ska gå i år. Stadsbidrag, inget som jag förstod då, men jag minns att det verkade vara viktigt.

Om man tittar över tegeltakets takås tvärs över gården kan man se ett par stora trädkronor. Där bakom går Allégatan, där Sparbanken ligger. Jag tar som alltid, först en titt in i dockskåpet som står på

kortväggen till höger, för att se att allt är som vanligt. Att dockorna ligger i sina sängar i sovrummet och att de sitter fint i röda salongen. I köket står Irma och har precis lagt bakdukar över bullarna.

-Hej, kommer du Helén! Så kul, vad ska du göra idag?

Några år senare är det Evelyn, som lägger bakdukar över bullarna och hälsar:

-Hej, kommer du Helén! Så kul, vad ska du göra idag?

Alltid denna varma, leende vänlighet.

Jag går ner i trappan innanför köket, ut över kullerstensgården och in i det gamla lilla köket. Här är det barngrupper på dagarna, jag tror att det blev Montessoriskola här senare.

Nu börjar det!

Här doftar det teater för mig. Här känns teaterdammet i ridån och man kan kika på publiken genom springan. Höra sorlet av människor, förväntan och kanske känner man någon.

Till vänster går trappan upp till sminklogen och kläd-

kammaren. Doften av sminkstänger är så stark. Det fanns en hudfärgad, som hette Lit K tror jag,

konstiga minnen man har. Jag älskar sminklogen!

Vi ska repetera i kväll, pjäsen är Mästerdetektiven Kalle Blomkvist och det är jag som är Kalle.

Jag kan min läxa ganska bra nu. Gunnar heter vår teaterlärare. Gunnar Davidsson är bra för oss, vi med våra teaterdrömmar.

Gittan, min moster är också med i gruppen. När vi är äldre c:a sexton år, repeterar vi “Moderskärlek” av August Strindberg. Vi blir uppmärksammade i radions program, “Kontakt med Thalia”. Producent Gunnar Ohlén, som var Malmö-Tv:s stora man. Ett avsnitt sändes ut och det blev en intervju i Borås Tidning. Recensentens omdöme var väldigt positivt. Problemet är att inga pojkar spelar amatörteater på Hemgården. Däremot finns det några, på läroverket. Teatergruppen heter “Rampljus” En av aktörerna och ledare var, Henning Mankell.

Vi flickor var mycket uppmärksamma när han sneddade över Södra Torget från sin bostad Flaménska gården, på sin väg till läroverket. Henning hade toppmodernt “gandhi-skynke” och lång Beatles-kalufs. Så förälskade vi var i honom, på avstånd. Något samarbete mellan Rampljus och Hemgården blev det aldrig.

En kväll i november körde pappa mig till Hemgården i vår folkvagn. Det är rött ljus och vi står stilla. Bilradion är på och vi har precis hämtat mamma från hennes jobb. Det är den 22 november 1963, vi hör dagens Eko med en extra TT-utsänd-ning. -”Här är Arne Thorén i New York! För bara ett par minuter

sedan bekräftades från Parklandsjukhuset i Dallas att president Kennedy är död. Bekräftelsen på detta budskap kom ifrån två katolska präster som hade varit inne i operationssalen, när han dog”. Nu blir det grönt ljus, trafiken står stilla lite extra länge…

Det är precis så man minns vad man gjorde just då, jag var 15 år.

En kväll står jag i fönstret och tittar ut mot Södra Torget, vi förbereder julmarknaden, som börjar om en vecka. Det är ganska sent och det snöar fint. På torget står ett par Mods i en klunga, de ser så frusna ut, när man står här inne i värmen. Tant Lilly har sytt en docka som är helt klädd som ett Mods. Armégrön jacka, jeans, och långt hår av garn. Den liknar på pricken de riktiga modsen. Dockan ska lottas ut på julmarknaden.

Under en del år, fick jag ha hand om barngrupper.

Hur gammal jag var själv har jag glömt, kanske 16 år.

Jag sjöng “Plingelingeling nu tåget går ut i vida världen, den som 50 öre har följer med på färden: Se Maja se Maja, nu lö-ser hon biljett!”! Vi läste sagor, alla barn var gulliga och snälla. Jag tror att det var två timmar per gång. Vi lekte med lera, sydde och sjöng.

Hemgården, vad du var för mig och för så många andra unga människor, är fantastiskt!

Danande i de viktiga åren då gränser sätts, du börjar förstå meningen. Omgiven av personer som ger av sig själva för att Du ska hitta din världsbild. Mina föräldrar betydde självklart mest för mig. Men Hemgården, var som en minivärld där vi kunde testa på, lära oss och finna vår väg till vårt vuxna liv.

I somras var jag på en teaterföreställning, på Hemgårdens innergård. Pjäsen “Ett trollbindande mysterium”spelades.

Jag satt ytterst på en träbänk, kunde titta upp mot fönstret till sminklogen och i trädkronorna kraxade kajorna ljudligt när de flög från träd till träd, precis så som de alltid har gjort.

Jag är en Hemgårdare!

//Helen Sambrant Winnberg

Annonser